.jpg)
Om du använder Bloglovin' för att följa bloggar kanske du har sett att man kan göra reklam för sin blogg för en liten slant där. Och om du har sett det kanske du har uppfattat några av de korta reklamtexterna. Och om du gjort det kanske du lagt märke till samma sak som jag - att viktbloggar är den nya grejen.
Jag klickar ofta in mig på bloggen som annonserats (det är ett uttryck för min optimism inför bloggosfären.) Vid det här laget har jag besökt otaliga sådana där viktbloggar. De har vissa saker gemensamt. Alla jag läst skrivs av unga kvinnor, vars målvikt skiljer sig från den nuvarande vikten med kanske tio kilo, och ingen verkar må bra. Gränsen mellan de som uppenbart har ätstörningar och de som gör det på ett "sunt" sätt är vansinnigt tunn.
För oavsett hur mycket nyttighet man lindar in det i bygger båda delarna på självförakt. Oavsett hur man hanterar sin önskan att gå ned i vikt är den i mina ögon ett uttryck för en vilja att leva upp till krav samhället har på en. Krav som kanske inte är rimliga.
(Jag försöker inte vara rättfärdig här, verkligen inte. Jag vill också leva upp till samhällets krav på mig så att folk ska ta mig på allvar och se att jag är intelligent och snygg, och jag är också rädd att de inte ska göra det på grund av hur min kropp ser ut. Men det är inte poängen.)
Den här utvecklingen oroar mig. De här bloggarna får mig att tänka på pro ana-sajter. Deras funktion är liknande: att berätta om metoder att gå ned i vikt och inspirera andra att göra samma sak.
Man kan tycka att jag är onödigt negativ nu, och att det ju är nyttigt om man inspirerar andra att gå ned i vikt på ett såntdärnt nyttigt sätt med träning och grönsaker och grejer. Och visst är det att föredra framför att svälta sig och/eller spy. Absolut.
Men jag kan inte vara lugn ändå. Jag har sett för många kämpa med sin kroppsbild. Jag tror knappt att jag känner någon som har ett avslappnat förhållande till mat. Jag är rädd att det här ska bli ännu värre. Och var hamnar vi då? Det är ju så illa redan som det är.
Någon fin lösning på problemet har jag inte heller. Förslag är varmt välkomna.
Och ifall du undrar: nej, vi har inte pratat skönhetsideal tillräckligt. Så länge problemen finns kvar måste vi nämligen prata om dem.
4 kommentarer:
Om man komprimerar all mat till ett piller och sedan låter en doktor (dietist?) ordinera vilken mängd piller man ska ta för att få i sig tillräckligt mycket näring under en dag skulle väl kunna vara rätt optimalt... förutom att alla resturanger då skulle slå igen och alla de som faktikst njuter av att äta inte skulle kunna göra det längre... eh... jag vet inte heller hur man borde göra. Men jag håller med dig om att något borde göras. Kanske göra tvärtom och ta bort all konstgjord mat så att man varken kan äta för onyttigt eller sådana dära "ta den här chockladkakan istället för middag"-bantingsmojs? Äsch, jag vet inte. Mat är jobbigt...
Tänk att det slutändan ändå bara handlar om att klara av att leva med sig själv. Att älskar sig själv, eller åtminstone acceptera sig själv. Det är sjukt jävla skitsvårt. Men det ska tydligen gå.
Tjusig blogg du har, jag gillar´t!
världen behöver fler människor som du.
Skicka en kommentar