Looo-hoove doesn't laaast.

Jag kan inte sova. Därför gör jag en töntig playlist på den odödliga temat Hjärta & Smärta. Klet, smet och sentimentalitet - allt i ett paket.

I min jakt på ledsna låtar lyssnade jag på Kents Columbus, en låt jag har vaga minnen av att ha gråtit till 2007, och kände ingenting. Det måste vara ett tecken på känslomässig utveckling. Eller förfinad musiksmak, om man så vill. I vilket fall väljer jag att tolka det som ett framsteg.

Och det är ju bra.